12 mies 2020

”Historien om Alfa Romeo” Avsnitt fyra ”Som första biltillverkare stod Alfa Romeo som segrare i Formel 1”

”Historien om Alfa Romeo” Avsnitt fyra ”Som första biltillverkare stod Alfa Romeo som segrare i Formel 1”

 

Alfa Romeo skrev in sig i Grand Prix -mästerskapets historia när Nino Farina, bakom ratten i en Grand Prix Tipo 158 "Alfetta" vann det första Grand Prix-mästerskapet 1950.
Bedriften upprepades 1951, denna gång av Juan Manuel Fangio i en Alfetta 159.


Det tusende racet

Den 13 maj 1950 kördes det allra första Formel 1 -racet på Silverstone och den 14 juli 2019 firades det tusende racet sedan starten.  I år uppmärksammas att det är sjuttio år sedan första racet på Silverstone. Mycket har hänt genom åren, 1950 var det valfritt att använda hjälm, det fanns inte heller någon TV och åskådarna tog sig till fots längs tävlingsbanan. Idag är Formel 1-cirkusen en högteknologisk, global industri och där TV och webben når över 400 miljoner personer varje säsong. De båda epokerna har två saker gemensamt, passion och Alfa Romeo. Det var 2018 och i partnerskap med Sauber som Alfa Romeo återvände till Formel 1. I årets säsong tävlar man under namnet Alfa Romeo Racing ORLEN.


Alfetta 158

1938 års Alfetta var utvecklad av designchefen Gioacchino Colombo, en rak, åttacylindrig motor med tillhörande enstegs-kompressor och trippelförgasare gjorde den till något alldeles speciellt. Modellen kännetecknades som kraftfull, med omedelbar acceleration, pålitlig och av yttersta kvalitet. Kraften säkerställdes genom en dubbel överliggande kamaxel. Användningen av material av lätta legeringar i motor och vevaxel gjorde det möjligt att minska motorvikten till låga 165 kilo. Växellådan var monterad bak i en enhet tillsammans med bakre differentialen. Konstruktionen med ”Transaxel” tog mindre plats och gav en optimal fördelning av vikten mellan de två axlarna, något som Alfa Romeo senare använde i produktion.  

Andra världskriget stoppade forsknings- och utvecklingsarbetet, men den framtagna tekniken visade sig vara aktuell även efter kriget och en del innovationer står sig än idag.

Flykten till Abbiategrasso

Alfa 158-modellerna var bokstavligen desamma före och efter kriget, då de hade varit gömda för att invänta att kriget skulle upphöra. 1943 är Milano ockuperat och antalet arresteringar ökar för varje dag. Kvar i Portello fabriken fanns vid tidpunkten ett fåtal Alfetta 158 som riskerade att föras bort som krigsbyte. Några Alfa Romeo entusiaster försökte nu gömma dem i lastbilar, en av de ivriga medhjälparna var 1940 års världsrekordhållare i speedbåt Achille Castoldi, (båten drevs av en Alfa Romeo 158-motor). När så konvojen med lastbilar precis skulle ge sig iväg dök militärer upp med dragna vapen. De hade turen på sin sida, Alfa Romeos testförare Pietro Bonini hade under några år bott i Berlin och talade perfekt tyska. Han visade tillståndet och befälhavaren som lät dem köra vidare. Bilarna gömdes i garage och gårdshus för att invänta bättre tider. När så kriget var över återfördes Alfetta 158-modellerna till Portello och gjordes redo för att tävla igen. 1947 och 1948 vann Nino Farina Gran Prix i Genève, Varzi var först över mållinjen i Valentino Grand Prix i Turin, och Tossi krossade allt motstånd i Gran Premio i Milano. ​​Det var Alfa Romeo som alla ville utmana.
 

F1 premiären

Brittiska Grand Prix i Silverstone 1950,  var först ut av totalt åtta deltävlingar i F1-premiären.
Flera länder som bara några år tiidgare har varit i krig förenades nu i ett sportevangemang.
Tävlingen blev en historisk triumf för Alfa Romeo, då de fyra första i mål var 158 modeller.

Giuseppe “Nino” Farina tog poleposition, satte det snabbaste varvet och stod som slutlig segrare. Andraplatsen knep Luigi Fagioli och tredje snabbast i mål var Reg Parnell.

En oslagbar trio

Det som gjorde 158 modellen unik var dess hastighet, hantering och kvalitét, något som ingen vid tidpunkten kunde utmana. Vid lanseringen 1938 var modellen utrustad med en 1,5 liters motor och kompressor på 185 hästkrafter. Efter kriget kom efterföljaren med en dubbel kompressor och som då levererade 275 hästkrafter. 1950 hade modellen uppnått kraftfulla 350 hk (vid 8 600 varv/min). Tack vare sin lätta vikt var vikt/effektförhållandet bara 2 kg/hk, ett värde som står sig än idag.
Den oslagbara trion Farina, Fangio och Fagioli krossade allt motstånd och vann alla Grand Prix-lopp som de deltog i. Resultatet blev tolv pallplatser och fem varvrekord.
För Alfa Romeo teamets konstruktör Giuseppe Busso var det största problemet att ”bestämma vem av de tre förarna som skulle vinna varje race”.

Inför Monza Grand Prix, tredje september 1950 beslöt Alfa Romeo att testa kapaciteten hos Alfetta 159. Modellen som egentligen utvecklats för nästa års mästerskap, tog nu sin första seger. Vid ratten satt Nino Farina och blev därmed den första världsmästaren i Formel 1.

Alfetta 159

Året efter fick mästerskapet sin upplösning först i det sista racet, och slutstriden stod mellan Alfa Romeo och Ferrari. Efter sjutton år av konstant vidareutveckling hade hade den smått  fenomenala Alfetta-motorn börjat närma sig sin maximala kapacitet, men inför tävlingarna 1951 lyckades man ”få ut det sista” och utvinna hela 450 hästkrafter. Denna sista tekniska evolution i kombination med begåvade förare lyckades 159 modellen stå som segrare i Schweiz, Belgien, Frankrike och Spanien. Facit blev elva pallplatser och snabbaste varvtider i alla sju deltävlingarna.
Den oslagbara trion och dess segrar blev mytomspunna och tog med hjälp av italienska producenterna, Dino De Laurentis och Carlo Ponti Alfa Romeo till filmduken.
Filmen Ultimo Incontro" (på engelska Last Meeting) släpptes den 24 oktober 1951, och fyra dagar senare stod Juan Manuel Fangio och hans Alfetta 159 som segrare i Spaniens Grand Prix och blev därmed världsmästare. Det blev hans andra seger och Alfa Romeo hade nu vunnit de två första världsmästerskapen i Formel 1. Som oslagbar kunde Alfa Romeo lämna Formel 1 och istället fokusera på att producera vackra bilar, såväl för vanliga vägar som racingbanor.

Andra innehåll